Smulans Scraps

Jepp i Onsdags var det dags för första luciafirandet på dagis för Ida Bus del och första gången för mamma att stryka lilla luciaklänningen. Tiden rusar fram fort och jag har nog inte riktigt fattat att nästa helg är det julafton men lite julfeelings får jag allt av att titta på min lilla söta tärna. Jag lyckades fixa med jobbet så att jag kunde komma en halvtimme senare så jag kunde vara med och titta på luciatåget. Det var fullt med folk ( föräldrar och mor- o farföräldrar) och jag och Dick stod längst bak och fick vänta ett tag innan alla små pepparkaksgubbar, tomtar och lucior var färdiga att göra entré. Så öppnades en dörr och ut strömmade det kanske fyra lucior först, det var de större tjejerna och de sjöng luciasången för fullt. Sen fick jag plötsligt syn på min Ida. Det kom lite överaskande för mig hur knepigt det än kan låta att jag hade en egen liten tjej med i tåget. Den där allvarliga lilla flickan med blå ögon och lockigt ljust hår var ju faktiskt min älskade lilla Groda som jag kallade Ida för när hon var bäbis. Eftersom inte hon fick ögonen på oss där vi stod bakom alla andra föräldrar så fick jag ett tillfälle att studera henne när hon inte var medveten om det och jag fick en liten glimt av hur hon är på dagis om dagarna när inte mamma är med. Jag såg att hon tittade på de andra barnen för att förstå vad det var de skulle göra egentligen, hon sjöng inte ett ord fast vi hade tränat luciasången. Hon rörde inte ens på munnen, hon hade så fullt upp med att ta in allt. Sen fick hon syn på oss och skulle naturligtvis gå fram till oss, så hon klev ur tåget och gick med sitt lilla tärnljus fram och tillbaka framför alla andra barnen för att hitta en väg fram till oss. Jag tänkte att nu blir det snart skrik och panik mitt i framträdandet här... Efter ett tag såg hon att det inte gick att ta sig igenom hela föräldrapubliken så då vände hon om och gick tillbaka till sin plats och stod där tills det var slut och de tågade ut igen allihop. Inget skrik och inte en endaste liten tår fast hon inte kunde komma fram till mamma, nu är hon stor min lilla allvarliga tärna!

Jupp nu står adventsstaken i fönstret igen. Känns rätt overkligt att det är jul snart för tiden går så ruskigt fort och som vanligt nu för tiden så känner jag att jag hinner inte med riktigt. Julkänslorna infinner sig inte per automatik i och med att all snö har tinat bort här och gräsmattorna är framme, ovant här hemma hos oss! Mysigt är det med ljusen som lyser upp det kompakta mörkret i alla fall. Får väl se om det blir några fler julförberedelser innan helgen är över. Annars så jobbar jag väl mest tycker jag och jag har inte alls koll på era bloggar och scrappiz längre men förhoppningsvis så får jag snart mer tid över nu sen när jag går ner i arbetstid *längtar* Scrappat har jag gjort lite grann men har ingenting nytt att visa just idag. Kram på er!