Varför jag scrappar?
Det här citatet ska upp på väggen på min nästa canvas :)
I Torsdags när jag var färdig med min dt-ansökan för Skaparlusten så satte jag mig och läste igenom deras blogg och hittade den här frågan lång bak;
Och så har jag filosoferat över vad vår hobby egentligen betyder för oss.....Är det bara vackra papper, nya stämplar och häftiga dekorationer som väcker habegär? Eller fyller vårt skapande en annan, viktig funktion? Fyller den tomrum? Beskriver den drömmar? ................Vad tror du? (skrivet av Ilona)
Svaret för min del är ja till alla frågorna. Scrappingen är alltihop det där på en gång och mer ändå och det är därför jag älskar den så mycket. Det är inte helt lätt att hitta ord att formulera alla tankar kring detta men det är nånting jag funderar mycket på så här i början av nya året när jag håller på tar mig upp igen efter en ökensvacka. Jag tycker om nyår på så vis. Det är en chans att stanna upp och blicka tillbaka samtidigt som man utvärderar var man är på väg och vad man egentligen vill så att man kan blicka framåt och formulera nya målsättningar och förhoppningar inför ett nytt år.
Ibland så får jag frågan varför jag började scrappa eller varför jag scrappar och då börjar jag fråga mig själv detsamma. Och det är ok så länge det är just en fråga och inte ett ifrågasättande. De där små frågorna från folk i min närhet har hållit tillbaka min kreativa sida i många år och påverkat min inre röst allt för mycket. Jag har utan att direkt funderat på varför alltid pysslat, ritat, målat och velat vara kreativ. När jag var barn så var det helt naturligt både för mig och för de ikring mig. När jag blev äldre så började det komma lite andra frågor. Tar det inte lång tid? Hur har du tid? (underförstått har du ingenting bättre d v s nyttigare att göra) Är det inte dyrt? Har du råd med det där du? Varför gör du det där? Och den värsta av alla - Vad ska du ha det där till då?
De här kommentarerna samlades på hög inom mig och tog mycket effektivt död på min stora skaparlust. Jag började tro på dem och ifrågasätta mig själv. De stod för förnuftets röst och jag hade inte mycket att sätta emot tyckte jag. Till slut kom jag fram till att de hade nog rätt, att jag älskade att skapa och vara kreativ var liksom inte ett riktigt giltigt skäl i någons ögon. Jag började ifrågasätta mitt skapande själv. Men varför gör jag det här, finns ingen nytta med det här, det är fult och totalt onyttigt. Varför ska jag hålla på uttrycka mig på det här viset, jag har inte mycket att säga och vem skulle förresten vilja lyssna? Så jag slutade. I många år gjorde jag ingenting annat kreativt än att inreda mitt första egna hem, vilket ansågs som en accepterad och nyttig sysselsättning för en förnuftig vuxen. Längtan och drömmarna fanns naturligtvis kvar någonstans långt inom mig men jag lyssnade inte.
Ibland gjorde jag presenter åt folk - då hade jag ju ett skäl och dessutom förnuftigt. Jag måste ha en present och det här är billigare =accepterat. Det hände ibland att människor utanför min inte krets såg de här sakerna och sa t ex - Men du är verkligen kreativ du, du gör så mycket fint som en riktig konstnär, ja men hon är allt lite konstnärligt lagd den här jäntan. Men nä det nekade jag snabbt till. Jag hade ju inget skäl till att göra de här sakerna egentligen hade jag ju så effektivt intalat mig själv och dessutom var jag väl ändå ingen flummig bohemisk konstnärssjäl!
Under 1998 tittade jag på Oprah där hon tipsade i sin bokklubb om en bok som hette Inre Rikedom utav Sarah Ban Breathnach. Jag har varit en sökare i alla tider och speciellt under den här tidsperioden när jag fösökte finna min plats i världen som vuxen. Det är en helt underbar bok som jag återkommer till gång efter gång och det är många rader och citat från den som far genom mitt huvud dagligen än idag. Nu ska jag inte sväva ut till att berätta alls som finns att säga om den i just det här inlägget. Men ett utav "verktygen" som hon tipsade om att man kunde använda för att hitta sitt autentiska, sanna jag var någonting hon kallade Den illustrerade upptäcksjournalen. Den här journalen som jag förstått såhär i efterhand egentligen är en form utav det som kallas art journal idag började jag klippa och klistra i. Jag satt med min svarta anteckningsbok i timmar om kvällarna lite grann i smyg. Jag visste inte riktigt ens själv varför jag gjorde det men den här författaren jag beundrade påstod ju att man skulle komma till nya insikter kring sig själv om man gjorde det så jag fortsatte. Jag älskade det!
De personer jag valde att visa den för trodde nog att det hade snurrat om helt för mig och frågade gång på gång men vad ska du ha det till? Det ser iofs kul ut men vad är det bra för? Det var ett misstag att visa upp den för den gamla kritikern, den inre förstöraren och förnuftets röst dök upp i mitt huvud och fick mig att sluta igen. Sarah nämnde på ordet "scrapbook" i sin bok och jag var nyfiken men kunde inte hitta någon riktig info om vad det var för nånting någonstans. Min journal hamnade undangömd i en låda. Ibland plockade jag upp den strök över sidorna och tänkte - jag gillade verkligen att hålla på med det här och mådde så bra då. Det var många drömmar och förhoppningar invävda bland sidorna i den.
Så gick det ett antal år och sedan blev jag mamma till min älskade dotter. Min sambo kom in i mitt liv med en dator i flyttlasset och under mammaledigheten surfade jag runt en hel del i den för mig nya cyberrymden. Det var då jag hittade en hel scrapvärld online helt plötsligt och blev helt till mig. Det var ju det här jag hade letat efter så länge!! Det tog mig ytterligare ett år utav scrapsurfning i smyg innan jag hade repat mod till att sätta igång och jag har aldrig ångrat mig. Det var en match made up in heaven och äntligen äntligen hade jag hittat någonting som passade mig och kände direkt att var min grej. Så den här gången kommer jag inte att ge upp. Jag har fått fajtas en del för att få behålla min scrapping och försöka följa mina drömmar och ibland är det tufft men det ger mig så otroligt mycket. Det har blivit en del av mig och nu har jag till sist insett att jag måste få göra det här för att må bra. Jag måste få vara kreativ och göra någonting av allting som ryms och snurrar runt i min förvirrade knopp. Så numer åker tvivlaren inom mig på en rejäl käftsmäll om hon försöker göra sig påmind. En process förståss som allt annat men jag är på rätt spår. Tänk att jag efter så många år plockade fram mina färger och skapade en canvas igen - om mig själv dessutom! Det hade varit otänkbart för en kort tid sedan - det hade jag aldrig vågat, ens för mig själv.
Så det är nog den svåraste och viktigaste insíkten jag har tagit till mig under mitt tjugoåttonde år här på jorden. Att jag är nog faktiskt en konstnärssjäl vare sig jag kämpar emot eller inte. Det satt långt inne. Jag har nog alltid vetat detta med hjärtat men bara vägrat acceptera det. Så nu får vi se var 2008 leder mig :)
En stor anledning till att jag väljer att skapa på uppdrag och prova få mina alster publicerade förutom nöjet med det och den positiva feedbacken är att jag vill visa och inspirera andra att det går. Kan jag prova följa mina scrapdrömmar så kan andra göra det också! Absolut, det är inte enkelt alla gånger men det går att göra det man älskar och vill om man vågar lyssna och tro på sig själv lite grann. Sen hjälper det naturligtvis till en hel del om man har kloka personer omkring sig som ger en spark i röven när man kommer ur spår och behöver en *S* Vad mycket roliga och ibland helt otroliga saker som har hänt mig sedan jag började scrappa fastän jag sitter för mig själv upp i skogen *L* Sedan väljer var och en sin egen väg och provar komma underfund med vad det innebär. Det är en annan fantastisk sida utav scrappingen, att allt är ok. Det finns möjlighet för var och en att skapa så som man vill själv och man väljer själv om man vill försöka bli publicerad över hela världen eller om man helst vill skapa enbart för att visa sin familj. Det finns alla varianter och för er som inte scrappar eller skapar ännu så vill jag gärna få sagt att man måste absolut inte göra på mitt vis men det jag gärna vill visa och inspirera till är att det går att finna sitt eget sätt. Så till er som tvekar vill jag bara säga - sätt igång! Sätt igång med det där som du alltid drömt om inom dig vad det nu månde vara, du kommer inte att ångra dig om du följer ditt hjärtas önskningar.
Orkade ni läsa hela romanen? Låt mig gärna få höra era funderingar kring detta, jag är mycket nyfiken på nya infallsvinklar och funderingar.
Jag tror att scrappingen är ett sätt att uttrycka sig så att folk förstår vad man känner och för att man ska förstå det själv. Som person kan du uttrycka dej verbalt och med att gestigulera. Men sedan är det ett minne blott som kan vara svårt att delge omgivningen inte minst de människor man håller av. Man säger ofta saker som "tycker om dej" eller "älskar dej" till de människor omkring sig men oftast så blir inte betydelsen vad den egentligen är. Med scrappen kan man utrycka sig med ord, färger, bilder och olika material som får budskapet levande och det lever kvar flera generationer. Att titta på en layout som man vet att det är mkt tid och kännsla nerlagd på och som kan beskriva en händelese och känslan i den på det sätt som skaparen av den har, det gör den levande och man förstår och känner kärleken eller de andra budskap som den ger. Finns ingen filmkamera i universum som kan skapa den kännslan en scrappare kan göra i sina layouter som kommer från hjärtat och själen som man kan delge världen om. Tempot vi lever i idag gör att vi ofta glömmer bort att uppskatta dem vi har omkring oss och de anses vara okej om man hinner att tacka för sig och klämma ur sig "jag tycker du är bra" men lägger man ner mer tid på att låta ens kännslor leva vidare och betyda något så är man en drömmare och inte som alla andra och det är inte accepeterat. Det är omodernt att vara sig själv helt enkelt, det är nog därför det är svårt att hitta den styrkan. Mitt råd är att följa sin inre röst, vara den man är och vara stolt över det, älska sina närmaste och våga visa det. Vi lever bara en gång och då ska man minsann ha rätten att göra sitt liv till det man vill och inte rätta sig efter vad ytliga följajhon-människor har för kriterier på livet, för dom har inget eget bra exempel. Jag älskar att titta på dina layoter, kunna se och känna vad du ser och känner och bara så du vet så älskar jag dej!
Du har en liten award i min blogg att hämta. ;)
Kramiz
Kul å intressant att läsa i din blogg Smulan, där kan jag få en helt annan bild av dig och ditt pysslande, synd att jag aldrig riktigt förstått av vad och varför du är så djupt engagerad i Scrappingen.
Men nu när jag läst din lilla "roman" har jag fått mer förståelse för din hobby och varför du är så obsessive runt den. puss på dig hjärtat!
